Konstiskyla 

Driften av konstisanläggningar kännetecknas av kommunalt ägande (oftast), osäkra och små inkomster, stor andel frivilligt arbete samt höga och osäkra energipriser. För ägare av anläggningar med syntetiska köldmedia tillkommer även risker i förbindelse med konvertering eller ombyggnad.

Många svenska kommuner har betydligt sämre ekonomi än för några år sedan. För fritidsverksamheten berör detta ofta energikrävande anläggningar som ishallar och badanläggningar. Osäker energimarknad med plötsliga höjningar av elpriset ger stora och oväntade extra kostnader, och kan få till följd att den idrottsliga verksamheten försämras.

Inför utfasning av icke tillåtna köldmedier har många användare valt att konvertera till nya medier med mindre miljöpåverkan. I regel har detta gett möjlighet till några års fortsatt drift på bekostnad av högre energiförbrukning, utökat underhåll och oförklarliga och plötsliga haverier.

Det finns ingen anledning att inte ställa samma krav på konstiskyla som på industriell kyla vad gäller tillförlitlighet, livslängd och verkningsgrad. Många tror att det blir mycket dyrare, men så är inte fallet.

Från tidigt sjuttiotal har kylfirmor producerat så kallade "kylaggregat speciellt framtagna för konstis". Det har varit lyckosamt för dessa firmor med tanke på det stora antalet ishallar i Sverige. Med färdiga aggregat har man kunnat leverera utan att projektera. Är det kundernas eller leverantörernas krav som har blivit tillgodosedda?

Hur många kommuner har inte investerat i "datorstyrda lådor som spar energi"? Faktum är; det går inte att förbättra en usel kylprocess med hjälp av datorer och siffror med två decimalers noggrannhet. Kylprocessen kan endast effektiviseras genom kunnighet om aktuella värmebelastningar och korrekt val av arbets- och mediatemperaturer. Sedan kan en dator möjligtvis göra betjäningen enklare, men endast då.